Så ni vet…

… det spelar ingen roll hur mycket ni arbetar för att lyckas.

Nu ger jag upp.

Adjö…

[Knappt ett år, inget har blivit bättre. Alla fall inget av det som berörs i denna blogg. Endast fler kvinnor som utnyttjar en.  Sex, Pengar, Sällskap, Tröst och rent o skär djävulskap.... Inte ens när Hon gilla mig och Jag gilla henne tillät livet att jag skulle få vara lycklig, att få nå alla fall ett mål i livet... att få göra en kvinna lycklig. Hon togs ifrån mitt liv.  Ibland längtar jag efter döden.  Dock inte på ett självdestruktivt sätt.]

Ensamen…

Veckan började ganska bra, jag kände mig verkligen inte ensam. Helgen har varit bra, men så kom det. att bli depp är ett val, har jag upptäckt. Man väljer att deppa. Men nu har jag kämpat emot i tolv timmar och till slut förlorat. Under tiden har jag till och med hunnit med en fest, med vänner.

Hela tiden pågår kampen inom mig. Ensamheten. Jag har svårt för hur folk talar, för jag tänker inte som dem. Om jag inte håller med i att det är att få knulla som gäller. Så måste jag alltså vara ute efter kärlek, förhållanden. Det har många namn. Men jag är ju jag, alltså är jag ute efter knulla.

Men det är inte så. Jag vill bara ha känslan av att någon gillar mig. Inte älskar, eller är djupare intresserad. Utan helt enkelt gillar mig. Det är mitt mål. Allt efter det är bara en bonus.

Jag känner mig så jävla ensam i allt som sker och görs. Är det en känsla jag har i mig som smittar allt, eller finns den, längst in i allt? Han klagar på att han inte fick gå hela vägen, med henne. Jag dör av avundsjuka att någon ens ville ta i han. För det är där jag är nu.

Att lita på någon.

Jag har svårt att lita på folk. Allt från att en tjej säger att hon gillar mig, ser fram emot att träffa mig. Till att man kommer överrens med kompisar att de ska ta med chipsen.

För sex av tio gånger sitter du där utan chips. Åtta av tio gånger, måste den där flickan mata sin lama.

Därför köper jag alltid chips, trots att kompisen faktiskt kanske har med sig det. Därför dämpar jag all form av optimism och räknar med att hon ska lämna återbud. Men självklart lägger jag planer för ett eventuellt två av tio.

Är det så att jag lägger ner mer arbete än om jag var mer… optimistisk?

Jag tror jag gör det. Men jag har inget emot att arbeta för att lyckas.

För på detta sätt är jag alltid redo.

Nej….

Jag ser det nu… Det som varit helt osynligt för mig, fram tills idag. Jag hade en timme att vänta på tvätten, så jag satte mig för att skåda i backspegeln två år. Det gav bra resultat;

1. Jag påmindes om hur jag känner kärlek. Otroligt viktigt. jag vill känna det igen. Mer än någonsin. Jag vet nu att jag egentligen inte varit attraherad av någon efter då. Bara ensam…

2. Jag har nu fått en inblick i en eventuell del av hur jag kan vara omtyckt av många, men älskad av ingen (som jag berört i tidigare inlägg).

Jag har förlorat det där leendet hon sa hon älskade, som skänkt tröst till så många. Är förlorat och jag märkte det inte ens…

Jag hade en gång i tiden ett utstrålning, men framför allt ett leende som ingav trygghet. Människor kände sig trygga i min närhet. En del älskade mitt leende som sommarsolens första strålar. Detta vet jag.

Men nu är det borta… Som en knytnäve slog det mig i ansiktet. Jag är fortfarande tryggheten själv. Men ingen utstrålning existerar. Bitterheten, men framförallt hat och förakt har tagit över. Jag vill ha tillbaka mitt leende…

Det som hon älska… det som gjorde henne trygg. Det som gjorde mig trygg.

Det var inte bara ett leende. Det var symbolen för en person jag inte längre är… Man ska utvecklas med livet. Men jag är en sämre människa utan det leendet. Symbolen för min förmåga… Som är borta.

Hatet. Det började mot mig själv. Men det började riktas mot annat. Dock inte vad jag identifierar som den största skadan.

Föraktet. Det började mot mig själv. Det som skulle bli det jag nu identifierar som det som gjorde störts skada. Jag föraktar människor som inte är på ett sätt. Detta sätt är otroligt smalt och har egentligen inget mer värde än något annat sätt. Förutom att i detta smala fält innehåller de enda människorna jag litar på.

Det är ingen liten sak. Det är fullt förståligt att jag skapat detta läge jag nu befinner mig i. Jag litade inte på någon. Jag skadade mig själv. Jag misslyckades. Så som livet var då, kunde jag nog inte blivit på något annat sätt, på egen hand. Och… ensam, det var ju vad jag var (och alltid kommer vara…).

Tungt.

Den senaste tiden har jag haft svårt att verkligen känna hur jag mår, vad jag vill och så vidare… I helgen var jag iväg på en tillställning med vänner. Helgen började underbart och jag var på riktigt bra humör ett tag. Men efter en serie händelser kom verkligheten ikapp och jag började sjunka in i Humöret som varit innan jag åkt.

Ibland blir ångesten och hopplöshten så tung att jag måste koncentrera mig på andningen för att inte tappa den. Jag funderar på om det inte är dags att söka proffesionell hjälp för att få bukt på detta. Jag saknar helt klart vad som krävs för att lösa problemen. Jag tror nog egentligen inte att någon for mav Socionom kan hjälpa mig. Det gör att jag hittar ursäkter att inte komma till skott och söka.

jag blir bara ensammare och ensammare. Det ska inte påverka mig. Min logiska sida säger åt mig att bara skita i det, det kommer. Men det går inte.

Hopplöshet

Jag har en känsla av hopplöshet. Lungorna krymper, synfältet minskar. Utanpå är jag helt lugn. Som vilken dag som helst på arbetet. Men inombords är jag på väg att bara springa ut genom dörren, skrikandes, gråtandes. Den kom som en blixt från klar himmel… känslan att jag kommer leva ensam.

Känslan säger att jag sitter i en grop och inte kan ta mig upp. Jag har klättrat och klättrat, men bara rasat ner. Jag måste ta mig upp, men det går inte. Att sitta på botten och inse att jag, oavsett hur mycket jag kämpar. Är fast. Jag kommer aldrig att få känna känslan av att leva med någon som älskar mig.

Av någon anledning, är jag helt omöjlig att älska. Vilket jag i princip inte har något emot, eftersom jag i vanliga fall hade kunnat ändra mig. Men jag är oförmögen att se vilka förändringar som finns kvar att göra. Jag säger inte att jag är perfekt, inte alls. Utan att jag itne längre vet vad som kan vara felet. Jag duger till att knulla och älska som en vän. Som en sa ”Du är en mänskligdildo”.

Trött…

Hon var 14 år.

Nu kanske inte Whiskey har en bestämd könsbenämnelse? Men för mig kommer det alltid vara ”Hon”. Två goda vänner tittade förbi en varm kväll och bjöd på en 14 årig Oban, Dess eldiga smak drog upp en och efter en lång promenad långt in på natten. Sa vi adjö till varandra, vännerna och jag.

Whiskey är en ny bekantskap i mitt liv. Det är som att bekanta sig med en människa, så mycket personlighet och vetskapen att ens egna humör helt kan förstöra det första mötet.

Whiskey är inte bara en säsongsdryck. Det är en känslomässig dryck. Denna gång passade Oban, som jag aldrig provat förut. Helt perfekt, dess eldighet gick bra ihopp med mina känslor. Men om jag fått den för några dagar sen. När jag var mer dunkel i mina känslor, hade den nog aldrig gått hem.

Så… nu är det inte bara så att whiskey faktiskt förtjänar en plats på en blogg om mina känslor. Utan det finns en liten mening. Vännerna, de kom precis när de skulle komma. liksom whiskeyn…

Tårar…

Min blick faller över konturen av din kropp under nattlinnet. Jag för blicken neråt, sökandes efter änden på täcket, jag drar upp täcket över din kropp som sakta rör på sig när jag dragit täcket ända upp ser jag dina bruna ögon. Jag ska precis säga ”förlåt att jag väckte dig” när du, fortfarande med dina bruna ögon djupt i mina bara skakar på huvudet och ler. Ditt tjocka blonda hår ligger som som om du aldrig sovit rakt utefter din rygg. Du ger mig en puss och kurrar ner dig i täcket aldrig utan att våra ögon skiljs.

 

Jag för ett par fingrar genom ditt hår, det är så mjukt. När jag kommer fram till änden virar jag det ett varv runt mitt pekfinger och för det mot ansiktet och för första gången sen du vakna släpper jag din blick och blundar, du doftar underbart. Medans jag blundar känner jag dina fingrar, hur de börjar smeka min rygg vid skulderbladet. De rör sig i cirklar, sakta neråt när de svänger överarmen som ligger efter min sida. När din hand passerar över den spänner jag till i musklerna och ler rakt in i dina ögon.

 

Dina ögon lyser upp av värme och du för din handlov över min kind. När du sakta och försiktigt drar tillbaka din hand fångar jag upp den, precis när du ska dra den in under ditt täcke. Våra fingrar förs samman och händerna ligger som en mellan oss, där vi ligger under våra täcken medans solen går upp och du ger ifrån dig den vackraste gäsp jag någonsin sett.

 

Jag tar mina kuddar o lägger dem mot väggen, jag sätter mig upp och sträcker mig efter tv-kontrollen. Du kryper sakta mot mig och lägger ditt huvud över min bröstkorg. Jag bläddrar mellan kanalerna medans du drar ringar med ditt finger över min mage. Jag smeker undan ditt hår och kysser din panna och låter handen fortsätta längs håret ner över din rygg. Jag låter sakta handen fara upp o ner medans jag lägger min kind mot din panna. Om en stund känner jag dina djupa andetag, du har somnat. Min blick faller ut över de snöbeglädda fälten där solen sakta kämpar sig upp. En tår börjar sakta färdas ner mot min kind, jag fångar snabbt upp den och ler. Sen fortsätter jag bläddra mellan kanalerna och smeker ditt hår, ner över din rygg. Jag drar in en stor andning av din doft, ditt huvud åker sakta upp och ner och ett leende synns på dina läppar. Ytterligare en tår faller över min kind, den får falla fritt…

Trött

Som tröttheten du känner när du promenerar i motvind. Egentligen är det inte promenaden du är trött på, det är ju motvinden som gör dig trött. Men liksom motvinden är något som inte går att ta på, slänga bort, gå runt eller över. Så får jag inte grepp om problemet jag står inför. Jag är bra på att hitta problem och ta tag i dem. Oftast så bra så jag hamnar i problem.

För första gången vill jag fly. En flaska whiskey och ett dussin öl ser ut att få symbolisera att 22 dagars arbete har kommit till sitt slut på lördag. Bjuder in vänner så ingen kan säga att jag dricker för att fly. Då måste man dricka ensam. Jag ler och skrattar, som jag alltid gör. Jag är en glad och rolig människa förstår ni, som firar en ledig dag. Inget annat.

Men jag är även den ensammaste mannen i hela världen.

Första Natten

Det här kommer aldrig gå, jag kommer leva och dö ensam. Jag kan absolut inte förstå hur kvinna efter kvinna kan komma fram till att jag är en underbar kille och med just de orden… förklara att det inte kan bli något. Det är något ni hört förut. Bullen, när det gick på tv hade det jämt, tusentals filmer och serier har gjorts på det.

Men att leva det… Att vara omtyckt av alla i ditt liv men älskad av ingen.

Det ligger i människans natur, det ska alla fall ligga i människans natur. Att finna felet efter att man har misslyckats. Efter efter snart två och ett halvt decennium har varken jag eller någon annan funnit ett svar. Av alla de hundratals egenskaper hos mig som jag identifierat och arbetat bort eller håller på att arbeta bort. För att bli en bättre människa. Ingen av dem har någonsin angetts som anledning, ingen av dem har angivits ens svag misstanke.

Det ges aldrig en anledning!

Det jag själv har kunnat komma fram till har åtgärdats eller åtgärdas. Jag betvivlar inte att jag är en underbar kille. Men vad är det som gör att jag inte går att älska?

Jag har bara en åtgärd kvar, att stänga av min längtan att älska. Men då vet jag att jag slutar vara en underbar kille.