Tungt.

Den senaste tiden har jag haft svårt att verkligen känna hur jag mår, vad jag vill och så vidare… I helgen var jag iväg på en tillställning med vänner. Helgen började underbart och jag var på riktigt bra humör ett tag. Men efter en serie händelser kom verkligheten ikapp och jag började sjunka in i Humöret som varit innan jag åkt.

Ibland blir ångesten och hopplöshten så tung att jag måste koncentrera mig på andningen för att inte tappa den. Jag funderar på om det inte är dags att söka proffesionell hjälp för att få bukt på detta. Jag saknar helt klart vad som krävs för att lösa problemen. Jag tror nog egentligen inte att någon for mav Socionom kan hjälpa mig. Det gör att jag hittar ursäkter att inte komma till skott och söka.

jag blir bara ensammare och ensammare. Det ska inte påverka mig. Min logiska sida säger åt mig att bara skita i det, det kommer. Men det går inte.

Hopplöshet

Jag har en känsla av hopplöshet. Lungorna krymper, synfältet minskar. Utanpå är jag helt lugn. Som vilken dag som helst på arbetet. Men inombords är jag på väg att bara springa ut genom dörren, skrikandes, gråtandes. Den kom som en blixt från klar himmel… känslan att jag kommer leva ensam.

Känslan säger att jag sitter i en grop och inte kan ta mig upp. Jag har klättrat och klättrat, men bara rasat ner. Jag måste ta mig upp, men det går inte. Att sitta på botten och inse att jag, oavsett hur mycket jag kämpar. Är fast. Jag kommer aldrig att få känna känslan av att leva med någon som älskar mig.

Av någon anledning, är jag helt omöjlig att älska. Vilket jag i princip inte har något emot, eftersom jag i vanliga fall hade kunnat ändra mig. Men jag är oförmögen att se vilka förändringar som finns kvar att göra. Jag säger inte att jag är perfekt, inte alls. Utan att jag itne längre vet vad som kan vara felet. Jag duger till att knulla och älska som en vän. Som en sa “Du är en mänskligdildo”.

Trött…

Hon var 14 år.

Nu kanske inte Whiskey har en bestämd könsbenämnelse? Men för mig kommer det alltid vara “Hon”. Två goda vänner tittade förbi en varm kväll och bjöd på en 14 årig Oban, Dess eldiga smak drog upp en och efter en lång promenad långt in på natten. Sa vi adjö till varandra, vännerna och jag.

Whiskey är en ny bekantskap i mitt liv. Det är som att bekanta sig med en människa, så mycket personlighet och vetskapen att ens egna humör helt kan förstöra det första mötet.

Whiskey är inte bara en säsongsdryck. Det är en känslomässig dryck. Denna gång passade Oban, som jag aldrig provat förut. Helt perfekt, dess eldighet gick bra ihopp med mina känslor. Men om jag fått den för några dagar sen. När jag var mer dunkel i mina känslor, hade den nog aldrig gått hem.

Så… nu är det inte bara så att whiskey faktiskt förtjänar en plats på en blogg om mina känslor. Utan det finns en liten mening. Vännerna, de kom precis när de skulle komma. liksom whiskeyn…

Tårar…

Min blick faller över konturen av din kropp under nattlinnet. Jag för blicken neråt, sökandes efter änden på täcket, jag drar upp täcket över din kropp som sakta rör på sig när jag dragit täcket ända upp ser jag dina bruna ögon. Jag ska precis säga ”förlåt att jag väckte dig” när du, fortfarande med dina bruna ögon djupt i mina bara skakar på huvudet och ler. Ditt tjocka blonda hår ligger som som om du aldrig sovit rakt utefter din rygg. Du ger mig en puss och kurrar ner dig i täcket aldrig utan att våra ögon skiljs.

Jag för ett par fingrar genom ditt hår, det är så mjukt. När jag kommer fram till änden virar jag det ett varv runt mitt pekfinger och för det mot ansiktet och för första gången sen du vakna släpper jag din blick och blundar, du doftar underbart. Medans jag blundar känner jag dina fingrar, hur de börjar smeka min rygg vid skulderbladet. De rör sig i cirklar, sakta neråt när de svänger överarmen som ligger efter min sida. När din hand passerar över den spänner jag till i musklerna och ler rakt in i dina ögon.

Dina ögon lyser upp av värme och du för din handlov över min kind. När du sakta och försiktigt drar tillbaka din hand fångar jag upp den, precis när du ska dra den in under ditt täcke. Våra fingrar förs samman och händerna ligger som en mellan oss, där vi ligger under våra täcken medans solen går upp och du ger ifrån dig den vackraste gäsp jag någonsin sett.

Jag tar mina kuddar o lägger dem mot väggen, jag sätter mig upp och sträcker mig efter tv-kontrollen. Du kryper sakta mot mig och lägger ditt huvud över min bröstkorg. Jag bläddrar mellan kanalerna medans du drar ringar med ditt finger över min mage. Jag smeker undan ditt hår och kysser din panna och låter handen fortsätta längs håret ner över din rygg. Jag låter sakta handen fara upp o ner medans jag lägger min kind mot din panna. Om en stund känner jag dina djupa andetag, du har somnat. Min blick faller ut över de snöbeglädda fälten där solen sakta kämpar sig upp. En tår börjar sakta färdas ner mot min kind, jag fångar snabbt upp den och ler. Sen fortsätter jag bläddra mellan kanalerna och smeker ditt hår, ner över din rygg. Jag drar in en stor andning av din doft, ditt huvud åker sakta upp och ner och ett leende synns på dina läppar. Ytterligare en tår faller över min kind, den får falla fritt…

Trött

Som tröttheten du känner när du promenerar i motvind. Egentligen är det inte promenaden du är trött på, det är ju motvinden som gör dig trött. Men liksom motvinden är något som inte går att ta på, slänga bort, gå runt eller över. Så får jag inte grepp om problemet jag står inför. Jag är bra på att hitta problem och ta tag i dem. Oftast så bra så jag hamnar i problem.

För första gången vill jag fly. En flaska whiskey och ett dussin öl ser ut att få symbolisera att 22 dagars arbete har kommit till sitt slut på lördag. Bjuder in vänner så ingen kan säga att jag dricker för att fly. Då måste man dricka ensam. Jag ler och skrattar, som jag alltid gör. Jag är en glad och rolig människa förstår ni, som firar en ledig dag. Inget annat.

Men jag är även den ensammaste mannen i hela världen.

Första Natten

Det här kommer aldrig gå, jag kommer leva och dö ensam. Jag kan absolut inte förstå hur kvinna efter kvinna kan komma fram till att jag är en underbar kille och med just de orden… förklara att det inte kan bli något. Det är något ni hört förut. Bullen, när det gick på tv hade det jämt, tusentals filmer och serier har gjorts på det.

Men att leva det… Att vara omtyckt av alla i ditt liv men älskad av ingen.

Det ligger i människans natur, det ska alla fall ligga i människans natur. Att finna felet efter att man har misslyckats. Efter efter snart två och ett halvt decennium har varken jag eller någon annan funnit ett svar. Av alla de hundratals egenskaper hos mig som jag identifierat och arbetat bort eller håller på att arbeta bort. För att bli en bättre människa. Ingen av dem har någonsin angetts som anledning, ingen av dem har angivits ens svag misstanke.

Det ges aldrig en anledning!

Det jag själv har kunnat komma fram till har åtgärdats eller åtgärdas. Jag betvivlar inte att jag är en underbar kille. Men vad är det som gör att jag inte går att älska?

Jag har bara en åtgärd kvar, att stänga av min längtan att älska. Men då vet jag att jag slutar vara en underbar kille.