Jag har en känsla av hopplöshet. Lungorna krymper, synfältet minskar. Utanpå är jag helt lugn. Som vilken dag som helst på arbetet. Men inombords är jag på väg att bara springa ut genom dörren, skrikandes, gråtandes. Den kom som en blixt från klar himmel… känslan att jag kommer leva ensam.
Känslan säger att jag sitter i en grop och inte kan ta mig upp. Jag har klättrat och klättrat, men bara rasat ner. Jag måste ta mig upp, men det går inte. Att sitta på botten och inse att jag, oavsett hur mycket jag kämpar. Är fast. Jag kommer aldrig att få känna känslan av att leva med någon som älskar mig.
Av någon anledning, är jag helt omöjlig att älska. Vilket jag i princip inte har något emot, eftersom jag i vanliga fall hade kunnat ändra mig. Men jag är oförmögen att se vilka förändringar som finns kvar att göra. Jag säger inte att jag är perfekt, inte alls. Utan att jag itne längre vet vad som kan vara felet. Jag duger till att knulla och älska som en vän. Som en sa ”Du är en mänskligdildo”.
Trött…
