Jag ser det nu… Det som varit helt osynligt för mig, fram tills idag. Jag hade en timme att vänta på tvätten, så jag satte mig för att skåda i backspegeln två år. Det gav bra resultat;
1. Jag påmindes om hur jag känner kärlek. Otroligt viktigt. jag vill känna det igen. Mer än någonsin. Jag vet nu att jag egentligen inte varit attraherad av någon efter då. Bara ensam…
2. Jag har nu fått en inblick i en eventuell del av hur jag kan vara omtyckt av många, men älskad av ingen (som jag berört i tidigare inlägg).
Jag har förlorat det där leendet hon sa hon älskade, som skänkt tröst till så många. Är förlorat och jag märkte det inte ens…
Jag hade en gång i tiden ett utstrålning, men framför allt ett leende som ingav trygghet. Människor kände sig trygga i min närhet. En del älskade mitt leende som sommarsolens första strålar. Detta vet jag.
Men nu är det borta… Som en knytnäve slog det mig i ansiktet. Jag är fortfarande tryggheten själv. Men ingen utstrålning existerar. Bitterheten, men framförallt hat och förakt har tagit över. Jag vill ha tillbaka mitt leende…
Det som hon älska… det som gjorde henne trygg. Det som gjorde mig trygg.
Det var inte bara ett leende. Det var symbolen för en person jag inte längre är… Man ska utvecklas med livet. Men jag är en sämre människa utan det leendet. Symbolen för min förmåga… Som är borta.
Hatet. Det började mot mig själv. Men det började riktas mot annat. Dock inte vad jag identifierar som den största skadan.
Föraktet. Det började mot mig själv. Det som skulle bli det jag nu identifierar som det som gjorde störts skada. Jag föraktar människor som inte är på ett sätt. Detta sätt är otroligt smalt och har egentligen inget mer värde än något annat sätt. Förutom att i detta smala fält innehåller de enda människorna jag litar på.
Det är ingen liten sak. Det är fullt förståligt att jag skapat detta läge jag nu befinner mig i. Jag litade inte på någon. Jag skadade mig själv. Jag misslyckades. Så som livet var då, kunde jag nog inte blivit på något annat sätt, på egen hand. Och… ensam, det var ju vad jag var (och alltid kommer vara…).
