Veckan började ganska bra, jag kände mig verkligen inte ensam. Helgen har varit bra, men så kom det. att bli depp är ett val, har jag upptäckt. Man väljer att deppa. Men nu har jag kämpat emot i tolv timmar och till slut förlorat. Under tiden har jag till och med hunnit med en fest, med vänner.
Hela tiden pågår kampen inom mig. Ensamheten. Jag har svårt för hur folk talar, för jag tänker inte som dem. Om jag inte håller med i att det är att få knulla som gäller. Så måste jag alltså vara ute efter kärlek, förhållanden. Det har många namn. Men jag är ju jag, alltså är jag ute efter knulla.
Men det är inte så. Jag vill bara ha känslan av att någon gillar mig. Inte älskar, eller är djupare intresserad. Utan helt enkelt gillar mig. Det är mitt mål. Allt efter det är bara en bonus.
Jag känner mig så jävla ensam i allt som sker och görs. Är det en känsla jag har i mig som smittar allt, eller finns den, längst in i allt? Han klagar på att han inte fick gå hela vägen, med henne. Jag dör av avundsjuka att någon ens ville ta i han. För det är där jag är nu.
